Få saker kan som filmmusik förstärka en berättelse, fördjupa karaktärer och framkalla känslor. I Ulf Malmros älskade dramakomedi “Bröllopsfotografen” från 2009 spelar musiken en helt avgörande roll. Den är inte bara en stämningshöjare, utan en aktiv medspelare som skickligt navigerar mellan värmländsk landsbygd och pulserande Stockholm, mellan hjärta och smärta, skratt och allvar. Jag har alltid fascinerats av hur soundtracket, komponerat av Jean-Paul Wall tillsammans med välvalda licensierade låtar, lyckas fånga filmens själ och dess teman om klasskillnader, kärlek och att hitta sin plats i tillvaron.
Musikens avgörande roll i Bröllopsfotografen
Musiken i “Bröllopsfotografen” fungerar som en osynlig berättarröst, som guidar oss genom Robins (spelad av Björn Starrin) resa från den trygga, om än lite instängda, värmländska bruksorten Molkom till den glamourösa och ofta ytliga överklassvärlden i Stockholm. Den skapar en grundton som speglar Robins inre känslor – hans längtan efter något mer, hans osäkerhet inför det nya och hans grundläggande ärlighet. Musiken understryker skickligt de komiska situationerna, men den väjer inte heller för de mer smärtsamma ögonblicken. Tänk bara på scenerna där Robins naivitet kolliderar med den cyniska storstadsmiljön; musiken fångar ofta den där bittersöta känslan perfekt, en blandning av humor och vemod som blivit något av ett signum för regissören Ulf Malmros. Ett tydligt exempel är när Robin, ny i Stockholm, försöker imponera på en fest med sina enkla sanningar – musiken här, ofta en del av Jean-Paul Walls score, kan subtilt markera glappet mellan hans värld och den nya genom att använda en lite trevande, nästan frågande melodi som kontrasterar mot den självsäkra bakgrundsmusiken på festen. Det blir nästan som en lätt ironisk kommentar till kulturkrocken.
Soundtrackets byggstenar
Jean-Paul Walls stämningsskapande originalmusik
Jean-Paul Wall, en flitigt anlitad och mycket skicklig filmkompositör vars arbete kan utforskas vidare på hans officiella webbplats, har skapat ett score som är både subtilt och uttrycksfullt. Hans musikaliska palett i “Bröllopsfotografen” blandar ofta akustiska instrument, som gitarr och piano, med stråkar och ibland mer elektroniska inslag. Det ger en modern känsla samtidigt som det finns en tidlöshet i melodierna. Wall har en förmåga att skapa teman som smyger sig på en, som inte tar överhanden men som effektivt förstärker det som händer på duken. Hans musik blir ett verktyg för att komma närmare karaktärerna, särskilt Robin och hans försök att navigera i en värld som inte är hans egen. Jag tycker att Walls musik fångar den där känslan av att vara ‘lite utanför’ på ett alldeles utmärkt sätt. Ett återkommande inslag verkar vara ett enkelt, lite vemodigt motiv, kanske spelat på akustisk gitarr eller piano, som dyker upp när Robin känner sig ensam, reflekterar över sina val eller längtar hem. Detta motiv kan sedan varieras – kanske spelas det snabbare och med ljusare instrumentering när hoppet tänds, eller med tyngre stråkar i stunder av besvikelse, vilket skapar en röd tråd genom Robins känslomässiga resa.
Licensierade låtar som kontraster och tidsmarkörer
Utöver Walls specialskrivna musik är soundtracket kryddat med väl valda licensierade låtar som spelar en viktig roll för att etablera miljö och stämning. Kontrasten mellan världarna illustreras ofta genom musikvalen. I Värmland hör vi ekon av det som kan uppfattas som mer folklig och jordnära musik – kanske en igenkännbar dansbandsklassiker på en fest eller toner av äldre svensk rock som signalerar en lokal, opretentiös gemenskap. Dessa låtar representerar Robins ursprung och tryggheten i det välbekanta. När handlingen flyttar till Stockholm ändras ljudbilden markant. Här dyker det upp trendigare pop och elektronisk musik från eran, som Maia Hirasawas melankoliskt hoppfulla “Gothenburg” eller The Tough Alliances kaxiga electrorock i låten “Taken Too Young”. Kanske hör vi även annan tidstypisk indiepop eller loungemusik på de fina festerna, vilket ytterligare förstärker känslan av en urban, medveten och kanske lite mer avståndstagande miljö. Dessa musikaliska krockar blir en del av filmens komiska och tematiska motor – de förstärker känslan av kulturkrock och Robins utanförskap. Valet av låtar känns genomgående träffsäkert och bidrar starkt till filmens autenticitet och tidsförankring runt slutet av 00-talet.
Hur musiken gestaltar filmens teman och miljöer
Ljudbildens kontraster mellan Värmland och Stockholm
En av de mest framträdande aspekterna av soundtracket är just hur det används för att måla upp kontrasterna mellan de två huvudmiljöerna. Musiken för Värmland är ofta varmare, kanske lite enklare i sin struktur, med en folklig eller nostalgisk underton. Den representerar trygghet, gemenskap men kanske också en viss stagnation. Tänk till exempel på scenerna från det lokala midsommarfirandet eller en spontan hemmafest – musiken där är ofta inkluderande och lättsam. Stockholmsmusiken, å andra sidan, kan vara kallare, mer polerad och ibland nästan ironiskt upplyftande med sin moderna popkänsla. Den speglar en värld av yta, ambitioner och sociala koder som Robin kämpar för att förstå. En specifik scen som illustrerar detta är när Robin för första gången besöker en exklusiv vernissage i Stockholm. Den sofistikerade, kanske lite anonyma loungemusiken i bakgrunden står i skarp kontrast till den mer råa och direkta musik vi tidigare hört i Värmlandsmiljöerna. Denna musikaliska skillnad blir en direkt markör för den sociala och kulturella klyftan. Denna musikaliska dualitet är dock inte helt svartvit; det finns nyanser. Men den övergripande strategin att använda musiken för att förstärka den geografiska och sociala klyftan är mycket effektiv.
Ett språk bortom orden för känslor och relationer
Det är lätt att avfärda filmmusik som enbart bakgrundsljud, men i “Bröllopsfotografen” är soundtracket så mycket mer. Det kommunicerar ofta det som inte sägs i dialogen. Robins inre monolog, hans hopp och hans besvikelser, får ofta röst genom Jean-Paul Walls återkommande teman. Som nämnts tidigare kan ett specifikt musikaliskt motiv återkomma i olika variationer. Jag tänker särskilt på hur musiken används i scenerna mellan Robin och Astrid (spelad av Tuva Novotny). Deras möten ackompanjeras ofta av en musik som balanserar mellan spirande romantik och den underliggande spänningen som deras olika världar skapar. Kanske används här en variant av Robins eget tema, men med tillägg av stråkar eller ett mer hoppfullt tempo, för att signalera möjligheten till en äkta anslutning. När deras relation stöter på hinder eller missförstånd kan samma tema återkomma i en mer dämpad eller dissonant form. Musiken blir ett eget språk som talar direkt till våra känslor och fördjupar vår förståelse för karaktärernas drivkrafter och konflikter. Det är i dessa subtila musikaliska nyanser som filmens hjärta ofta finns.
Soundtracket i Ulf Malmros filmvärld
Ser man “Bröllopsfotografen”, vars detaljer finns att läsa på Svensk Filmdatabas, i kontexten av Ulf Malmros övriga filmografi, framträder soundtracket som en typisk men också unik del av hans filmskapande. Malmros har ofta ett starkt gehör för hur musik kan användas för att förstärka både komik och drama, ofta med en distinkt svensk prägel. Samarbetet med Jean-Paul Wall har resulterat i flera minnesvärda soundtracks, som i “Smala Sussie” eller “Tjenare Kungen”. Musiken i “Bröllopsfotografen” delar den där speciella blandningen av humor, värme och melankoli, men den har också sin egen identitet, starkt kopplad till filmens specifika teman om klass och tillhörighet. Det är intressant att se hur samma regissör och kompositör kan anpassa sitt uttryck för att passa olika berättelser, samtidigt som en igenkännbar grundton finns kvar. Filmer som dessa visar verkligen hur viktigt ett genomtänkt soundtrack är för helhetsupplevelsen.
Ett oförglömligt soundtrack som fångar hjärtat
Soundtracket till “Bröllopsfotografen” är, enligt min mening, ett utmärkt exempel på hur musik kan lyfta en film från bra till oförglömlig. Det är en resa i sig – från de värmländska skogarna till Stockholms finrum, från skratt till tårar. Jean-Paul Walls känsliga score i kombination med de väl valda licensierade låtarna skapar en ljudvärld som är lika rik och komplex som karaktärerna och deras relationer. Musiken stannar kvar långt efter att man sett filmen, och bara några toner kan räcka för att framkalla bilder av Jonny (Kjell Bergqvist) i sin slitna kavaj eller Robin med kameran i högsta hugg. Det är ett soundtrack som inte bara ackompanjerar, utan aktivt formar vår upplevelse och förståelse av en av de mest älskade svenska filmerna från senare år. För den som vill återuppleva musiken kan delar av soundtracket, både originalmusik och licensierade låtar, ibland återfinnas på streamingtjänster som Spotify eller möjligen på äldre CD-utgåvor. Det är en sann pärla som förtjänar att lyssnas på, om och om igen.
